Matchningsparadox på arbetsmarknaden

I juni fanns det 264 700 arbetslösa arbetssökande vid arbets- och näringstjänsterna. I maj var antalet ungefär 26 000 färre. Lyckligtvis är detta en typisk säsongsvariation och inte så alarmerande, eftersom det vid den här tiden i fjol bara fanns omkring 5 000 färre arbetslösa.

Ökningen av antalet arbetslösa jämfört med för en månad sedan förklaras framför allt av att alla studerande inte får ett sommarjobb och att vissa tidsbegränsade anställningar upphör i maj. Nu finns det alltså mycket arbetskraft att tillgå, men även om antalet nya lediga jobb minskade rejält jämfört med året innan var ändå 53 200 jobb otillsatta inom den offentliga arbetsförmedlingen i slutet av juni.    

Vi har fått följa med en häpnadsväckande ologisk situation på arbetsmarknaden. Redan i några år har arbetsgivarna rapporterat om en rekordstor brist på arbetskraft samtidigt som vi har ett väldigt stort antal arbetslösa. Hur är det möjligt att det samtidigt finns en stor efterfråga på arbetskraft och ett stort utbud av arbetskraft, och att trycket på någondera inte verkar avta? 

Förra våren slog vi ett nytt rekord när det gäller antalet lediga jobb. Det fanns lika många lediga jobb än antalet arbetslösa arbetssökande, om man också räknar med de vakanser till vilka det söktes experter via andra kanaler än den offentliga arbetsförmedlingen. 

Ett sorgligt faktum är att långt över 100 000 anställningar lyckades inte fyllas i fjol på grund av arbetskraftsbrist, detta visar en bedömning som gjorts av sakkunniga vid arbets- och näringsministeriet. Omsatt i pengar uppnåddes åtminstone inte en motsvarande nivå av ekonomisk tillväxt, och enligt en försiktig uppskattning gick vi miste om en förbättring av de offentliga finanserna värt en halv miljard euro. 

Sysselsättningen och arbetslösheten bör granskas separat

Hur kan vi lösa paradoxen mellan utbudet och efterfrågan på arbetskraft? För det första är det skäl att titta separat på sysselsättningsgraden och arbetslöshetsgraden, eftersom de inte är varandras raka motsats. Sysselsättningsgraden visar hur stor andel av den totala befolkningen i arbetsför ålder som är sysselsatt. Arbetslöshetsgraden mäter enbart andelen arbetslösa arbetssökande av arbetskraften, det vill säga av det sammanlagda antalet sysselsatta och arbetslösa personer, och innefattar alltså en mindre nämnare än en hel åldersgrupp i befolkningen.

Sysselsättningsgraden har legat på en rekordhög nivå redan en tid. Arbetslöshetsgraden har däremot varit lägre än den nuvarande nivån många gånger tidigare, i synnerhet innan konjunkturnedgångar liksom före covid-19-pandemin, finanskrisen och lågkonjunkturen på 90-talet, men aldrig tidigare har det funnits lika många arbetsplatser påbjuds som nu. Arbetslösa arbetssökande anställs alltså inte till de lediga jobben. Vi måste därför börja utreda orsakerna till matchingsproblemet, men det är bra att också jämföra situationen med andra länder.

Den särskilda obalansen mellan sysselsättningen och arbetslösheten i Finland framgår av en jämförelse mellan EU-länderna (EU-27), enligt vilken sysselsättningsgraden är högre än hos oss i 9 andra länder medan arbetslöshetsgraden är lägre i hela 18 länder. Vad signalerar denna obalans i jämförelsen mellan EU-länderna? 

Den visar åtminstone att i Finland är kvinnorna en lika viktig del av arbetskraften som männen – det finns nämligen bara en skillnad på drygt tre procentenheter i arbetskraftsdeltagandet till förmån för männen. I länder där kvinnorna inte deltar i samma utsträckning på arbetsmarknaden är sysselsättningsgraden också lägre. Även om kvinnor i många länder arbetar deltid, förbättrar det ändå i motsvarande grad sysselsättningsgraden i landet. 

Könsfördelningen bland de arbetslösa är däremot den motsatta, där antalet män är 25 000 fler än antalet kvinnor. Även om skillnaden inte är stor, 45 procent jämfört med 55 procent, avspeglar den å ena sidan en förändring i näringsstrukturen och å andra sidan en högre utbildningsnivå bland kvinnorna. Könssegregering inom olika yrken ligger säkert också bakom fördelningen. 

Arbetslöshet bör endast vara tillfälligt 

Arbetslöshetens pris är högt för både individen och samhället, även om en viss nivå av naturlig arbetslöshet håller samhällsekonomin i balans och inflationen under kontroll. Idealt sett får arbetslösheten inte för någons del vara längre än ett år, det vill säga leda till långtidsarbetslöshet. När arbetslösheten har varat i över ett år bör den avbrytas snabbt, annars ökar risken för förlängd arbetslöshet. 

Enligt en analys som publicerades av arbets- och näringsministeriet i april har långtidsarbetslösa vanligen en låg utbildningsnivå och ofta också en sjukdomsdiagnos (Pitkä työttömyys.pdf (valtioneuvosto.fi).  

Enligt en uppskattning som gjorts inom ramen för Työvoimatiekartta-projektet har cirka 140 000 arbetslösa sådan utbildning eller sådana yrkesfärdigheter som inte längre efterfrågas på arbetsmarknaden. Detta synliggör faktumet att vi inte kan utnyttja vår produktionspotential fullt ut. Sysselsättningspolitiken bör därför inriktas på utbildning av arbetslösa, särskilt inom de branscher där det råder den största bristen på arbetskraft. 

I Danmark betalas 20 procent högre stöd till dem som utbildar sig för branscher med brist på arbetskraft. Detta styrmedel verkar fungera som en del av sysselsättningspolitiken, eftersom arbetslöshetsgraden för personer över 25 år i Danmark är 3,5 procent – hos oss är siffran dubbelt så stor.   

Sysselsättnings- och utbildningspolitiken kan aldrig fullbordas om den inte har inbyggda självkorrigerande mekanismer som ändrar riktningen enligt ekonomins och arbetsmarknadens behov. Det behöver inte vara en hel vetenskap att lösa matchningsparadoxen på arbetsmarknaden.

Elina Pylkkänen, understatssekreterare